Om att imponera på sitt inre barn

"Would your five year old self be impressed if they knew how far you have come?", läste jag på LinkedIn för ett tag sedan.

Som barn var det bästa jag visste att få åka till det högteknologiska epicentrumet Borås för en tur i rulltrappan inne på B&W, som sedan blev stora Coop. På 90-talet hade barn helt enkelt inte högre krav på underhållningsvärde än så och där jag växte upp fanns ganska exakt inte en enda rulltrappa. Vi hade däremot hiss inne på vårdcentralen; lyckans den som drog på sig en ögoninflammation och fick en hel månads nöjeskvot fylld på kuppen.

I rulltrappan som gick nedåt kunde man låtsas att man åkte skidor, i den som gick uppåt kunde man låtsas att man åkte knapplift. Åkte man med ena handen vilande på, den också rullande, handledaren märkte man snart att handledaren rullade så väldigt mycket snabbare än själva bandet. Stod man helt stilla kunde man därför utmana sig själv i hur länge man kunde stå kvar med fötterna och handen som fastklistrade på sina platser innan man sträcktes ut, avståndet blev för stort och man tvingades släppa taget.

Som barn tänkte jag ofta på framtiden och producerade ändlösa strömmar med teckningar om hur den skulle se ut; tänk kartor och planritningar över städer. I mina framtidsfantasier fanns det rulltrappor överallt. I boken 'Så funkar det' (Kaufman, 1971) fanns en illustration av en rulltrappa i genomskärning och jag kunde återskapa den med exakthet för mina stadsplaner. En av de viktigaste, ofta återkommande, rulltrapporna gick mellan mitt hus och den enda kiosken i hela byn som sålde mjukglass. Genom telepati skulle alla förstå när jag var på väg och glassen skulle vara serverad och nytoppad med strössel lagom till min ankomst.

En dag satte jag mig med ett tomt A4-ark, tog ett djupt andetag och påbörjade det som skulle bli den ultimata framtidsritningen. Allvaret var påtagligt. Och så ritade jag en rulltrappa mellan mitt hem och Borås, den längsta rulltrappa jag någonsin ritat, som gjorde att jag kunde kliva av precis vid toppen på rulltrappan inne på B&W för de tillfällena jag var sugen på ett åk.

Det finns mycket att säga om Siri, 5 år. Det finns lika mycket att konstatera om att Borås inte är jordens mitt. Kontentan är i varje fall att lilla Siri kanske skulle bli lite imponerad om hon visste att stora Siri åker rulltrappa varje dag. Samtidigt: Känslorna för just B&W:s rulltrappa svalnade trots allt. Jag vill inte veta inte hur det hade tagits emot.